Division 7-fotboll är kanske inte det första man går runt och tänker på när man pulsar fram genom snön och drömmer sig bort till varmare breddgrader. Alla kan ju inte göra som Simon Eriksson och podcast-kungen Petter Gustafsson och spendera försäsongen i Zanzibar. Förvisso är Samp-folket ett oerhört berest sådant, lika ofta som vi i samband med match och träning besöker något SL-relaterat område kan någon dyka upp iklädd FC Samp-tröja vandrandes på kinesiska muren eller sipprandes på en god cocktail på valfri takbar.

En annan tradition är att FC Sampierdarenese spelar i division 7. Trots att nyförvärven oftast plockas direkt (!) från Allsvenskan får klubben invänta ljuset från division 6. Inför säsongen 2018 inget undantag – duon Andreas Johansson/Kenneth Höie tillför klubben ytterligare 370 Allsvenska matcher på meritlistan och snart har FC Samps samlade trupp 1000 Allsvenska matcher på nyss nämnda meritlista. Vi får också ihop ett antal A-landskamper för Sverige och Norge (ingen tycks veta om Tolga Duran har gjort en turkisk U19-landskamp eller inte?) samt några SM-guld, Champions League-matcher och ett gäng Stockholmsderbyn.

För utomstående till denna cirkusliknande klubb ter sig dessa nyförvärv som fullständigt sinnessjuka. Vad har alla dessa gamla Allsvenska profiler att hämta i en division 7-klubb? Bra lön kanske? Glöm det. Bra fotboll då? Nja, låt oss vara ödmjuka inför vår sjätte raka säsong i Stockholms sista serie.

Nej, det är som bekant något helt annat som lockar. Något som på pappret ser hur enkelt ut som helst men som i realiteten är rätt svårt att genomföra. Låt oss kalla det för gruppdynamik eller på fotbollsspråk; lagsammanhållning. Att skapa en känsla av att hela tiden ha jävligt kul är grundmallen när FC Samp rekryterar spelare. Här har klubbledningen i spetsen den helt nödvändiga fingertoppkänslan för att hela apparaten ens fungerar. Tänk er själv detta svårarbetade material där spelaren till vänster har lirat Champions League och där spelaren till höger har överklassiga meriter från Kalle Anka-cupen 1987 i Borlänge. Kontraster!

Att bedriva en fotbollsklubb på denna nivå är mer än att bara kasta ut ett par koner och köpa matchställ från ÖoB. Ingenting i FC Sampierdarenese görs på den ofta slentrianmässiga division 7-nivån. Nya matchtröjor? Ja visst, men då ska vi vara snyggast i Sverige (åtminstone Stockholm). Sponsorer? Vad kör AIK, Djurgården och Bajen med? Vi ska ha samma. Ut och resa? Då kör vi galna Serie A-resor och gärna med pit stop i Nice innan. För att helt cementera den för utomstående totala hybrisen startar vi också en podcast där vi intervjuar ”trumslagsvirvel”… oss själva!

Totalt storhetsvansinne. Älskvärt.

Allt som denna klubb vidrör utanför fotbollsplanen andas total världsklass. Denna nivå av kaliber kan enbart besittas för att folk faktiskt vill det och är beredda att offra tid för att så ska ske. Den dagen det inte inträffar längre är FC Samp bara en trött division 7-klubb, inget mer inget mindre. Nu är jag personligen helt övertygad om att klubben inte kommer vandra den dystra vägen till mötes. Men låt oss alla applådera och hylla människorna som kanske bidrar med det där lilla extra så att vi kan se propra ut, äta och dricka gott samt resa i stil. Hjältar.

Tänk er då vad som skulle inträffa om FC Sampierdarenese slår till och vinner serien 2018? Går det att boka Globen som festlokal redan nu? I år är året där världsklassnivån utanför fotbollsplanen ska behållas och där artisteriet på banan ska premieras till den grad att vi står där hösten 2018 med varsin guldhatt från ÖoB på skallen.

Forza!

/#77 Kviborg

Glöm inte att följa våra sociala medier – Twitter, Facebook, Instagram