Jesper Hussfelts krönika: Min nya kärlek

Hussfelt #8 och Eriksson #35

Jag vill minnas att cykeln jag fick i samband med att jag började grundskolan var silver metallic av märket Crescent. Det var viktigt på den där tiden att man inte hade en Monark nämligen, för det var gjord av papper och bark. Så gick iallafall snacket då. På den där tvåhjulingen tog jag mig hela vägen från Ryttarhagen i Mjölby, via BT-fabriken, nån mack, den där stora vägen, en bro, ett naturområde, förbi Lagmanskolan och Mjölbys tågstation som ekade lite övergivet. Jag susade förbi en pizzeria, ett gatukök, parallellt med järnvägsspåren och sista biten upp mot backen upp till Vifolkavallen. Jag minns fortfarande mina cykelturer upp till träningarna som var ledda av Janne Egir, och jag älskade den där tiden, min fristad i Mjölby AI, långt bort från den där läskiga skolgården på Blåklintskolan.

Fotbollen gav mig en plats att få vara mig själv i. MAI gav mig en plats där jag kände mig omtyckt och älskad. Det var inte rasterna eller klassfesterna på lågstadiet jag kände att jag skulle sakna när min pappa tog med sig mig och familjen till ett nytt liv i Linghem. Det är fortfarande stunderna i omklädningsrummet med Vavva, Tobbe Pettersson, Egga och alla andra när vi sjöng efter triumferna som var mina lyckligaste stunder.

Mer än tjugo år har gått och jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till fotbollsplanerna efter åren på bänken i Linghem, även om jag fick en värdig avslutning på mina fotbollsår under mitt år i San Diego där jag spelade både klubb- och skolfotboll. Men så rullade vi igång våra kärleksprojekt i Sveriges huvudstad och som 40-åring spelas de där bilderna upp i mitt huvud igen, även om rollistan har bytts ut. Nu är många av mina vänner också människorna jag får fira med i omklädningsrummet.

Jag kan komma på mig själv med att sitta och drömma om hur jag bågar hem från min vänstra kant, får en boll i fot av Jonte, jag vänder upp och tar med mig bollen inåt i planen med fart och det är då jag hör lokomotivet komma. Jag hör stegen mot den mjuka mattan, andetagen och den bekanta rösten. På vräkig Mjölby-dialekt tillkallar sig Hasse Ebenman min uppmärksamhet och snart har jag släppt bollen i djupled, fått se Hasse smeka in ett inlägg som bara han kan och i straffområdet är det bara att möta bollen med pannan för Samps första mål matchen.

Cirkeln är sluten. I omklädningsrummet får vi skratta med varandra, fira en ny trea och en riktigt bra dag får jag ta en ljummen öl ur ’Hasses kasse’. Mjölby AI:s famn var den varmaste plats jag kände till under min uppväxt, men jag har hittat en ny kärlek. I sommar ska vi kämpa tillsammans, vi ska spela briljant fotboll och vi ska fira som bara vi kan. Och det är ni mina vänner som har mitt hjärta i Era händer. Det är Ni mina vänner som är FC Samp. Tillsammans är vi jävligt starka!

Jesper Hussfelt

Detta inlägg har 32 kommentarer

Lämna ett svar